Montessoripedagogiken

  • Skriv ut

Maria Montessori

Maria Montessori (1870-1952) var Italiens första kvinnliga läkare. I sitt arbete kom hon tidigt i kontakt med lågpresterande och socialt missgynnade barn. Hon blev snart övertygad om att barnens problem var av pedagogisk snarare än medicinsk art och att deras tillstånd kunde förbättras med intellektuell stimulans. Ur den insikten utvecklade hon successivt nya pedagogiska metoder för att hjälpa barnen, och hon lyckades över förväntan. Barnens intellektuella och känslomässiga utveckling var häpnadsväckande. Hon frågade sig då, om inte hennes idéer också skulle kunna fungera minst lika väl på helt friska barn. Därmed var Montessoripedagogiken född och Maria Montessori ägnade hela livet åt att föra ut pedagogiken i världen, ett arbete som hennes son Mario Montessori sedan tog över.


Montessoripedagogiken

Pedagogiken bygger på noggranna observationer av barns utveckling och vilar på tre grundtankar: Barnens känsliga perioder. Maria Montessori märkte att barnens intressen, upptäckarglädje och vilja att lära nytt varierar med ålder och mognad. Dessutom observerade hon att intresseförändringar följer ett givet mönster, som är detsamma hos alla barn. Från de allra tidigaste intressena för viljan att äta själv, lära sig gå, prata osv., till intresset för läsning, matematik, rymden, världen osv. Hon fann att barn under sina olika mognadsstadier är speciellt mottagliga för olika slags kunskap. Hon insåg därför det värdefulla i att ta tillvara intresseperioderna, som hon kallade ”känsliga” eller ”sensitiva” perioder.


Frihet att välja.

Inlärning som knyter an till ett barns eget utvecklingsstadium, går lättare. Genom att ta tillvara barnets spontana lust för arbete och låta dess eget intresse vara motiv nog för att söka kunskap, får barnet den frihet som stimulerar lärandet. Det kan då utveckla den avundsvärda förmågan att koncentrera sig på en intressant uppgift, försjunka i den och upprepar övningen om och om igen. Frihet att välja aktivitet och möjlighet att arbeta ostört i egen takt är två viktiga förutsättningarna i pedagogiken.


Montessorimaterialet

För att kunna möta barns behov av stimulans och aktivitet utvecklade Maria Montessori arbetsmaterial för alla tänkbara intresseinriktningar och mognadsstadier. Materialet är inte det viktigaste i pedagogiken men det är en god hjälp på vägen. I ett Montessoriklassrum finns material både för praktiska, intellektuella och sinnestränande övningar. Alltifrån skokräm och putstrasor till sinnrikt material som tränar logiskt och matematiskt tänkande. Material som övar upp skrivförmåga, språk, ordkänsla och grammatik. Men också saker som tillåter barnen träna syn, hörsel, lukt, smak och känsel. Montessoris idé om inlärning handlar om att gå från det konkreta till det abstrakta. Matematikmaterialet ex. visar klart och tydligt hur och varför man mäter och räknar på ett visst sätt. När ett barn väl förstått matematikens uppbyggnad, är det dags att lämna materialet och lösa abstrakta problem utan hjälpmedel. Så gott som allt material fyller flera funktioner. Samtidigt som man tränar matematiska storheter, övar man upp känslan för skillnader mellan dem och förmågan att handla och tänka praktiskt. De flesta material är också självrättande. Barnen får uppleva tillfredställelsen av att själva se att de lyckats med en uppgift.


Montessoriläraren

Maria Montessori ansåg att ingen kan lära någon annan något. Däremot behöver varje barn hjälp för att kunna lära sig, men själva inlärningen måste var och en klara på egen hand. ”Hjälp mig att hjälpa mig själv” är därför en grundläggande tanke i pedagogiken och något som styr lärarens arbete. I en Montessorigrupp är lärarens uppgift därför inte i första hand att förmedla kunskap. Snarare att observera barnen och vara lyhörd och uppmärksam på varje barns utveckling och att ge den stimulans som svarar mot varje barns mognad och intresse. Läraren berättar, beskriver, orienterar och kartlägger. Läraren visar var kunskap finns att hämta och visar hur materialen ska användas för att ge meningsfull träning. Sedan gäller det att låta barnet arbeta självständigt med sin uppgift. All onödig hjälp är ett hinder i barnets utveckling.